Idrottspsykologi och jämställdhet

För 20 år sedan, i september 2001, disputerade jag i pedagogik på en avhandling med titeln Iscensättningen av kön i idrott. En nutidshistoria om idrottsmannen och idrottskvinnan. Den handlade om könsnormer inom idrott, eller närmare bestämt om hur könsnormer kom till uttryck i den svenska idrottsrörelsens jämställdhetsarbete från 1970-talet till 1990-talet.

Text: Håkan Larsson

”Jämställdhet” var i det skedet ett relativt nytt begrepp inom idrott. Riksidrottsförbundet (RF) hade antagit sin första jämställdhetsplan 1989 och under 1990-talet gjordes de första systematiska insatserna för jämställd idrott. I min studie fann jag att även om RF:s jämställdhetsinsatser syftade till att förbättra möjligheterna för flickor och kvinnor att delta i idrott, som aktiva och ledare, så genomsyrades insatserna många gånger av samma könsnormer som präglade tävlingsidrott i allmänhet, till exempel att pojkar ”vill tävla” medan flickor ”är sociala”. En konsekvens av denna och andra studier blev att senare jämställdhetsinsatser inom idrottsrörelsen i större utsträckning har utgått från normkritiska perspektiv, där sådana generaliseringar om kön, eller könsstereotyper, utmanas.

Jag ska i den här artikeln sammanfatta min fortsatta forskning om idrottens jämställdhet, eller rättare sagt om kön, sexualitet och idrott, och sätta in den i ett internationellt forskningssammanhang.

Den här artikeln är låst

Registrera dig som medlem och betala medlemsavgiften för att få tillgång till våra låsta artiklar!

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.