Idrottspsykologi och jämställdhet

För 20 år sedan, i september 2001, disputerade jag i pedagogik på en avhandling med titeln Iscensättningen av kön i idrott. En nutidshistoria om idrottsmannen och idrottskvinnan. Den handlade om könsnormer inom idrott, eller närmare bestämt om hur könsnormer kom till uttryck i den svenska idrottsrörelsens jämställdhetsarbete från 1970-talet till 1990-talet.

Text: Håkan Larsson

”Jämställdhet” var i det skedet ett relativt nytt begrepp inom idrott. Riksidrottsförbundet (RF) hade antagit sin första jämställdhetsplan 1989 och under 1990-talet gjordes de första systematiska insatserna för jämställd idrott. I min studie fann jag att även om RF:s jämställdhetsinsatser syftade till att förbättra möjligheterna för flickor och kvinnor att delta i idrott, som aktiva och ledare, så genomsyrades insatserna många gånger av samma könsnormer som präglade tävlingsidrott i allmänhet, till exempel att pojkar ”vill tävla” medan flickor ”är sociala”. En konsekvens av denna och andra studier blev att senare jämställdhetsinsatser inom idrottsrörelsen i större utsträckning har utgått från normkritiska perspektiv, där sådana generaliseringar om kön, eller könsstereotyper, utmanas.

Jag ska i den här artikeln sammanfatta min fortsatta forskning om idrottens jämställdhet, eller rättare sagt om kön, sexualitet och idrott, och sätta in den i ett internationellt forskningssammanhang.