Jag slänger tungt ena benet över sängkanten, följt av andra. Jag ligger med överkroppen kvar på sängen & känner hur fötterna nuddar vid golvet. Jag måste äta. Jag gick handbollsgymnasiet så jag vet när min kropp börjar förtäras istället för att byggas upp. Jag måste få i mig någonting, nu. Men steget från sängen till kylskåpet är så mycket mer massivt än att lyfta de säkert flera ton som tidigare åkt upp & ner med skivstången på gymmet. Det är så mycket jobbigare än att springa de där fyrtio metrarna fram & tillbaka i två timmars tid.
Jag tittar på min mobil igen, inga nya meddelanden. Skit, kan inte skylla på det heller, så jag slänger telefonen i kudden bredvid mig med full kraft. Den kraft som finns kvar i mig. Här har jag nu legat i snart en timma & det var den första plats jag intog när jag orkat mig upp för trapporna & in i lägenheten. Positionen har ej ändrats förutom det faktum att benen nu ligger utanför kanten & jag ligger som ett L. ”L, som i laazy.” säger jag högt & skrattar till.
Skribent: Malin Håkansson
För det är så jag alltid har gjort, skrattat. För jag orkar inte gråta mer. Jag var tio år gammal när jag yttrade orden ”mina tårar är slut” för första gången. Jag befann mig på en plats som jag aldrig kommer glömma, men som jag mest av allt inte vill minnas. Jag orkar inte gråta mer & väljer därför aktivt att ta till skrattet även om jag inte borde.
Jag måste äta. Om jag inte äter nu kommer träningen vara förgäves. Jag ställer mig upp & börjar gå mot köket. I samma sekund som jag inte längre ligger ner så svartnar det för ögonen & hörseln blir vag. Jag fortsätter att gå, men drar med handen längst väggen så jag vet vart jag tar vägen någonstans.
- L, som i lättnad. Jag har äntligen ätit. Men att äta med fullt pådrag av ångest är inte lika lätt gjort som sagt. Ångest som sitter så djupt rotad inom mig. Ångest som blir värre när jag är utmattad för att mitt psyke inte orkar stå emot. Ångest som håller mig tillbaka, tar min energi & äter upp mig inifrån & ut.
Sova. Innan klockan passerat midnatt har jag haft tre panikångestattacker & svettats ner mina lakan av de mardrömmar som hunnit passera inom mig. Mina tankar går inte från det faktum att jag måste få ny energi till dagen därpå, till träningen. Måste prestera. All min kraft går åt till den stunden & när jag kommer hem från träningen igen vet jag att ovanstående visa kommer upprepas. Utmattningen efter en total tömning.
Det är med delade känslor jag lägger mitt liv i elitidrotten. Baksidan av madrassen är så mycket hårdare än framsidan, den är inte alls lika mysig att ligga på. Baksidan för mig är att inte ha kraften, att inte få ut det en vill för att jag alltid måste väga in en extra faktor: min diagnos.
Den här artikeln är låst
Registrera dig som medlem och betala medlemsavgiften för att få tillgång till våra låsta artiklar!
