Tanken på gruppdynamik kastar mig tillbaka till kursen i gruppsykologi på psykologprogrammet i Umeå. Något som jag själv upplevde som en touch av ett socialt experiment. Vår klass delades in i grupper och placerades i källarens grupprum med uppgift att skriva en dokusåpa. Dokusåpan skulle handla om just gruppsykologi. Under 4 veckor med totalt 120 timmar tillsammans, fick vi uppleva gruppdynamik i dess riktiga form, utan att vara nära någon form av synergi, även om vi kanske trodde det.
Text: Evelina Biel
Synergi är ändå något som vi – psykologer, idrottspsykologiska rådgivare, beteendevetare och psykoterapeuter – försöker skapa, lära ut och förmedla på några enstaka tillfällen, ofta när det krisar i ett lag eller i en grupp med atleter. Att skapa gruppdynamik verkar också utifrån ses som något simpelt. Jag ser på fotbollsmatchen mellan Sverige och Norge med psykologiska glasögon och reagerar på hur kommentatorn är frustrerad över att dynamiken och samspelet inte fungerar, ”Janne Andersson borde kunna bättre – han kan väl åtminstone få ihop laget”. När jag själv är tränare hinner jag inte vara psykolog samtidigt. Det är svårt att axla dubbla roller. När gruppdynamik ses som något enkelt, lättfixat och självklart är det svårt för oss att skapa en förståelse för varför vi behövs i ett lag eller idrottsgrupp. För vårt jobb kan väl vem som helst klara? Att skapa synergi kan väl inte vara svårt?
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Att jobba med gruppdynamik är mer än att bara föreläsa om hur en bra lagkamrat är. Det är mer än att bara prata om hur ett lag måste kunna kommunicera för att prestera på topp eller att föreläsa om olika gruppdynamiksmodeller (t.ex. Wheelen, Tuckman eller IMGD) i en klubblokal någonstans i Sverige. Teambuildning behöver arbetas med kontinuerligt och under lång tid – det räcker inte ens med 120 timmar under 4 veckor. Kanske har jag bara inte fattat hur, men min klassgrupp lyckades då inte.
Missförstå mig rätt – jag älskar pirret och kicken av att föreläsa – att hitta sätt att engagera och skapa en nyfikenhet kring psykologi. Men, föreläsning är också någonstans att göra psykologi tråkigt och svårt. Hur ska ett lag kunna applicera t.ex. bilövningen (ni vet den när man skriver ner vem som representerar respektive del i bilen)? Hur ska de förstå deras roll och vikten av alla roller genom att vi bara säger det?
Vi har koll på forskningen och vi vet hur vi kan arbeta med dynamik, men vägen till att arbeta med det – som vi vill – är krokig och guppig. Vägen till att bli idrottspsykolog består av många väghinder – från utbildning till jobbmöjlighet. Några stopp längs vägen för att få möjlighet till mer idrottspsykologi på psykologprogrammet i Umeå, till alla småvägar för att hitta jobb, där vissa vägar slutar med en återvändsgränd. Men, det är sådana hinder som ger mig glöd på elden. Jag gillar när det är lite klurigt. Att få använda min envishet. Det finns dock en motorväg som vi inte får glömma. Motorvägen av idrottsintresserade studenter och kollegor, som ger varandra bränsle, hjälps åt och som kämpar tillsammans. En gruppdynamik i sig som är viktig att underhålla och värdesätta under resans gång, mellan studenter och mellan kollegor.
Som nyutexaminerad, snart PTP-psykolog, idrottspsykologisk rådgivare, tränare och atlet ser jag med nyfikenhet och spänning fram emot att se det psykologiska fältet inom idrotten utvecklas – där vi får möjlighet att flytta ut psykologin från klassrummen till träningsanläggningarna, börja jobba med gruppdynamiken på riktigt och närma oss synergi. Jag ser också fram emot att få utveckla min egen roll och identitet som psykolog och framför allt att lära känna alla engagerade inom det idrottspsykologiska området, alla atleter och alla lag.
[/ihc-hide-content]
