2011 var Therese Alshammars år, hennes bästa år i karriären. Då var hon i sitt livs form och presterade på topp. 2012 var egentligen lika bra och förväntningarna inför OS i London var skyhöga. Ända tills diskbråcket kom, 2 veckor innan OS starten. ”Tessan” kämpade på och genomförde tävlingarna men efterverkningarna av diskbråcket gjorde att hon inte kunde prestera på toppen av sin förmåga. Trots att hon utåt höll modet uppe så var hon egentligen helt knäckt över situationen.
Skribent: Anna Laurell Nash
Efter London blev Therese gravid under rehab träningen. Det var en önskad graviditet som gjorde henne lycklig och en naturlig övergång från elitsimmandet. Våren 2013 kom Fred och då var Therese 36 år. Under en lång period hade hon livnärt sig på att simma in pengar från de stora tävlingarna och hennes man Johan coachade.
Tanken var att Johan också skulle ta ett nytt jobb men så blev det inte och Therese började så smått simma igen. Fred då? Jo han följde med överallt. Therese tror att eftersom hon fick barn senare i livet och hade hunnit längta så länge efter barn så ville hon inte missa en sekund. Att lämna bort honom bara för att hon skulle satsa på simningen var inte aktuellt. Inställningen var istället att Fred följer med och ”går det så går det” annars är det inte värt besväret. Dessutom, för en gångs skull var det en fördel att vara ihop med tränaren och som familj kunde de få pusslet att gå ihop.
Drivkraften att komma tillbaka kom dels ifrån den inre frågan om det var möjligt, men kanske lite utifrån också.
Citat: ”I London var jag nära och jag tänkte att jag testar en gång till. Jag får höra så ofta att ett OS guld saknas i min samling, att jag nästan tror på det själv. Jag har så mycket i min resumé men folk fokuserar mest på det som saknas”
[ihc-hide-content ihc_mb_type=”show” ihc_mb_who=”3,5,6,12,13,14,15,16″ ihc_mb_template=”1″ ]
Therese hade bestämt sig för att ta comebacken dag för dag. Men innerst inne trodde hon nog att det skulle gå ganska lätt att komma tillbaka, andra före henne hade ju visat att det går och att ”mammastyrkan” gör det möjligt. De höga kraven inifrån gjorde att hon blev lite besviken på sig själv.
Citat ” Jag förväntade mig att jag skulle orka allt men tiden gick och det blev liksom aldrig lättare. ”
Therese upplevde att hon kunde träna lika hårt som tidigare, hon var till och med starkare och hade en bättre kondition men topphastigheten och lättheten i kroppen kom aldrig. Hon saknade det där ”lilla extra” och det berodde främst på att hon inte fick tillräckligt med återhämtning. Hon var helt enkelt aldrig helt fräsch. Trots detta klarade ”Tessan” kvalgränserna och i Rio gjorde hon sitt 6:e (!) OS där hon också var fanbärare för den Svenska truppen.
Citat ” Jag var inte i min livs form i Rio. 50 m frisim gick 00.55 på natten på grund av TV rättigheterna och jag hade inte direkt någon sovmorgon, det har man inte när man har barn.”
Var det något som blev lättare med att få barn och idrotta då? Therese tycker att hon blev mycket bättre på att ”släppa och gå vidare”. Med barn måste man vara närvarande i nuet så det finns inte utrymme och tid att överanalysera och vara 24h i träningstänk. Den fysiska återhämtningen må ha tagit stryk men den mentala återhämtningen blev desto bättre. Mycket bättre! Fokus på träningen var lika bra, eller kanske till och med bättre men så fort hon gick upp ur bassängen efter träningen så kunde hon släppa träningen och vara ”här och nu” med Fred istället.
På frågan om hur vi kan få en mer jämlik idrott svarar hon att det är svårt. Pappor är inte lika behövda i början när ett barn föds och om de inte tar stort ansvar från start så känner de kanske att de inte är så behövda.
Citat: ”Jag har alltid varit lite avundsjuk på att de (pappor) kan ha sina familjer och samtidigt vara aktiva. De är inte lika oumbärliga. Som kvinna är man väldigt präglad av graviditeten, även lång tid efter.”
Som idrottare är vi en del i ett större sammanhang. Vi har dagliga möten med folk som har haft samma eller liknande upplevelser. När vi får barn är vi plötsligt ensamma i vår position. Det är ibland ensamt att vara en idrottande förälder och svårt är att inte jämföra sig, men alla barn är unika. Vi måste alla göra vår egen resa, upplevelse och prestation.
9-10 månader efter att Fred föddes började Therese äntligen känna att- jaha här är mina muskler! Så lång tid tog det. Först då kom insikten att det är väldigt individuellt hur kroppen reagerar på att få barn. Vissa kommer tillbaka direkt och för andra tar det tid. Som kvinna ska man också komma ihåg att amningen spelar stor roll. Hormonsamansättningen i kroppen är annorlunda och när man slutar amma blir man starkare. Själv ammade hon Fred tills han var 2 år.
En av de mest fantastiska sakerna med att vara en idrottande förälder är att barnet automatiskt lär sig att rörelse är en del av livet och att det är viktigt att träna. När de är 2-3 år kan de börja göra egna saker.
”Tessan” avslutade sin elitsimmarkarriär på kortbane-SM i Eriksdalsbadet i Stockholm ett par månader efter OS i Rio 2016. Trots sin ödmjuka framtoning är hon en av våra största idrottare. När man tittar på hennes meritlista är den nästan lite svår att överblicka. Alshammar är dekorerad med 3 medaljer ifrån OS, 2 silver och 1 brons. 2 guld, 5 silver och 1 brons från långbane VM, 10 guld, 3 silver och 4 brons från kortbane VM samt en hel hög medaljer ifrån EM, SM och andra tävlingar. En av höjdpunkterna som Thereses själv lyfter fram ifrån sin karriär var när hon oväntat slog världsrekord i 100m frisim på EM i Lissabon 1999. Då tränade hon mycket tillsammans med en tysk tjej, de var både konkurrenter och träningspartners. Trots att det på pappret innan egentligen var tyskan som skulle vinna så var det ändå hon som var först framme och gratulerade. Det var stort av henne minns ”Tessan”. Ett annat favoritögonblick är förstås det där sista loppet på VM i Shanghai 2011 (VM guld i 50 m fritt).
Citat ”Det var underbart, nog det gladaste minnet i min karriär. ”
Sitt andra barn fick Therese när karriären definitivt var avslutad, på frågan om det känns annorlunda svarar hon:
citat ”Vissa saker njuter jag mer av. Jag känner mindre stress ifall jag inte gjort något under dagen, jag kan slappna av för att jag vet att det kommer en tid när jag får saker gjort igen. Just nu är det ok att sitta ner och göra ingenting. Så kunde jag inte slappna av med Fred. ”
[/ihc-hide-content]
