2011 var Therese Alshammars år, hennes bästa år i karriären. Då var hon i sitt livs form och presterade på topp. 2012 var egentligen lika bra och förväntningarna inför OS i London var skyhöga. Ända tills diskbråcket kom, 2 veckor innan OS starten. ”Tessan” kämpade på och genomförde tävlingarna men efterverkningarna av diskbråcket gjorde att hon inte kunde prestera på toppen av sin förmåga. Trots att hon utåt höll modet uppe så var hon egentligen helt knäckt över situationen.
Skribent: Anna Laurell Nash
Efter London blev Therese gravid under rehab träningen. Det var en önskad graviditet som gjorde henne lycklig och en naturlig övergång från elitsimmandet. Våren 2013 kom Fred och då var Therese 36 år. Under en lång period hade hon livnärt sig på att simma in pengar från de stora tävlingarna och hennes man Johan coachade.
Tanken var att Johan också skulle ta ett nytt jobb men så blev det inte och Therese började så smått simma igen. Fred då? Jo han följde med överallt. Therese tror att eftersom hon fick barn senare i livet och hade hunnit längta så länge efter barn så ville hon inte missa en sekund. Att lämna bort honom bara för att hon skulle satsa på simningen var inte aktuellt. Inställningen var istället att Fred följer med och ”går det så går det” annars är det inte värt besväret. Dessutom, för en gångs skull var det en fördel att vara ihop med tränaren och som familj kunde de få pusslet att gå ihop.
Drivkraften att komma tillbaka kom dels ifrån den inre frågan om det var möjligt, men kanske lite utifrån också.
Citat: ”I London var jag nära och jag tänkte att jag testar en gång till. Jag får höra så ofta att ett OS guld saknas i min samling, att jag nästan tror på det själv. Jag har så mycket i min resumé men folk fokuserar mest på det som saknas”
Den här artikeln är låst
Registrera dig som medlem och betala medlemsavgiften för att få tillgång till våra låsta artiklar!
