”Den ödmjuka boxaren”

Hon klev in i boxningslokalen 17 år gammal, inte säker på om hon varken ville slå någon annan eller själv bli slagen. Men fördomarna förändrades snabbt. Boxningen övergick från hobby till livsstil och det första landslagsuppdraget kom redan två år senare. Anna Laurell Nash har efter det krönt karriären med två VM-guld, tre EM-guld, flertalet mästerskapsmedaljer och två OS på meritlistan. Lär känna den ödmjuka boxningslegenden, kemidoktorn och mamman som gärna mediterar i löparskor.

TEXT: Annie Söderberg

Det är en solig dag i slutet av augusti. Anna är hemma tillsammans med sin snart tvååriga dotter och vi ska prata om vikten av fysisk aktivitet för psykisk hälsa. Ett samtal om träningens betydelse som ung elitidrottare, mitt i idrottskarriären, som student, genom skador och sjukdomar, genom karriäravslut, graviditet och hur det är just nu. Vi börjar under de tidiga åren, när boxningen precis blivit en del av vardagen.

UNG ELITIDROTTARE

– I unga år tjuvtränade jag i brist på bättre vetande. Jag trodde att det var bra, berättar Anna. Om jag hade tränat mycket någon gång och det lett till bra resultat, blev jag övertygad om att det var rätt. Att träna var ju också ett sätt att få bukt på rastlösheten, och det var kul också säger hon. Det var lätt att det ibland tummades för mycket på återhämtningen, så det var kanske inte så konstigt att jag blev sjuk ibland. Det var nog svårare att förstå som tränare, som suttit och gjort ett genomtänkt träningsprogram, hur det hade gått till. Han visste ju inte att jag tjuvtränade, konstaterar hon. Ibland får man bara för sig att ”jag har inte rört mig nog” säger hon med ett kvävt skratt. Hon känner sig själv nu, på en helt annan nivå än när hon var en ”valp” i elitidrotten.

Under tiden som aktiv reflekterade inte Anna mycket över kopplingen mellan träningen och den psykiska hälsan. Men när hon minns tillbaka kan hon se mönster av hur olika faser i en formtoppning kunde påverka henne och hur hon mådde när hon tvingades minska träningen under t ex skada eller sjukdom. Jag blev tjurig av att inte få träna ordentligt. Det var frustrerande säger hon. Anna beskriver det som att hon ibland inte tyckt om hur kroppen betedde sig, när hon var sjuk, skadad eller svag. ”Då har den varit lite som en jojo – upp och ned.” Någon gång när frustrationen blev för stor hände det till och med att hon låg på läkaren med frågor som ”men vad kan jag göra? Jag måste ju göra något?!” Med fysisk aktivitet som ett huvudreglage för att få bukt på frustration var den begränsade möjligheten att reglera känslorna och tankarna tuff.

FYSISK AKTIVITET FÖR ATT REGLERA FRUSTRATION