Det pratas mycket i samhället om hur fysisk aktivitet stärker vår psykiska häl- sa. Inom elitidrotten är ju redan fysisk aktivitet en stor del av livet. Inom andra grupper innebär det ofta att skapa rörelseglädje och det är centralt att det ska vara fritt från prestationskrav. Träning är den arena vi är vana att prestera inom. Så hur kan man tänka kring dessa frågor inom elitidrotten?
TEXT: Karin Hägglund
Jag ringde upp Henrik Gustafsson (prestationspsykologisk rådgivare på SOK) för att gräva lite mer i den här frågan.
– Det är en komplex fråga. Det finns inte några studier i en idrottsspecifik kontext, mer än någon fallstudie om återhämtning från utmattning. Det viktiga blir då att se till individen. Grunden är alltid beteendeanalysen. Vad är det individen gör som ställer till det för dem? Och varför? Vad för slags funktion har beteendet? Individer som är vana att träna varje dag kommer må dåligt om de inte får träna, så att ta bort träning helt är inte optimalt. Det handlar mer om ett förhållningssätt.
Och det här med prestationskraven, som oundvikligen finns inom elitidrotten, hur kan vi förhålla oss till dem?
– Då handlar det om att träna sig på just att inte låta kraven styra, inte tillåta sig att till exempel gå upp i fartnivå om tanken är att inte belasta för hårt. Här blir kontextuell kunskap avgörande, dvs. att förstå sammanhanget, att förstå elitidrottens natur. Som ett exempel, en kompis till mig, en idrottare, fick cancer för länge, länge sedan. När han var i be- handling (detta var innan rekommendationerna som finns idag kring fysisk aktivitet vid cancerbehandling) frågade han läka- ren: Kan jag gå ut och röra på mig? Javisst, sade läkaren. Och då tänkte väl läkaren att han skulle ut och promenera i parken. Men då sprang ju han i fyrtio minuter! Det var för honom att röra på sig. Läkaren höll på att få dåndimpen! Så, kontextuell kunskap tillsammans med beteendeanalys är viktigt och då tror jag att det går att hitta ett mer hållbart förhållningssätt till prestationskraven. Ofta har ju idrottandet startat i någon form av glädje till sin idrott. När vi arbetar till exempel med prestationsångest, och individerna märker att ångesten blir hanterbar, vips lockas den där gamla motivationen fram! Jag hade en kamp- sportare som sade: Nu är det ju roligt att börja tänka på taktik igen! Förut när jag kom på mattan var tanken bara att överleva! Jag hade glömt bort varför jag tyckte det var kul, för att jag kände så mycket ångest.
Den här artikeln är låst
Registrera dig som medlem och betala medlemsavgiften för att få tillgång till våra låsta artiklar!
Psst…
Vill du läsa hela artikeln som nämns?
