2015 höll jag och min kollega Magnus Lindwall en föreläsning med namnet: ”Tredje generationens idrottspsykologi: bortom mental träning, anekdoter och magkänsla”. Vi ville visa de ca 200 deltagarna på hur vi såg på vad som hänt inom det idrottspsykologiska området de senaste åren. Detta är naturligtvis väldigt svårt, men vi tyckte oss se att utvecklingen i Sverige har skett i tre ”generationer”. Denna text kommer att handla om dessa tre generationer samt den fjärde generationens idrottspsykologi som jag tycker mig se. Men först lite om min resa.
Text: Rasmus Liljeblad fd. Wallin-Tornberg
Min idrottspsykologiska resa
Min idrottspsykologiska resa började under mitten av 1990-talet då vi i Stenungsunds Judoklubb anordnade en studiecirkel inom idrottspsykologi. Med hjälp av SISU idrottsutbildarna fick vi litteratur och genomförde studiecirkeln genom att vi samlades i 45 min under ett par tillfällen då vi gick igenom olika avsnitt i boken. En av tränarna var cirkelledare och ledde diskussionerna. För mig innebar detta en vändpunkt då jag under de senaste åren upplevt att jag blivit mer och mer nervös inför viktiga tävlingar. När det verkligen gällde som mest, då var jag som allra sämst. Eftersom jag hade det bra i övrigt så var det uppenbart att det var just i tävlingssituationer som jag reagerade som jag gjorde. Intresset växte genom studiecirkelns diskussioner och jag fattade beslutet att jag vill lära mig mer för att utvecklas och att hjälpa andra med samma problem som mig.
Den här artikeln är låst
Registrera dig som medlem och betala medlemsavgiften för att få tillgång till våra låsta artiklar!
