Vad är det som driver en individ att tävla på seniornivå i över 20 år? Att fortsätta i över tio år efter ett VM-guld som för henne var det stora målet? Svensk Idrottspsykologisk Förening firar ju 20 år och på jubileumskonferensen kommer det blickas både bakåt och framåt. På liknande sätt bad vi på redaktionen Linda Lindström att med egna ord berätta om sin idrottskarriär.
Jag var 13 år och en tjej i klassen gick på jujutsu, så jag och sex killar i klassen bestämde oss för att testa. Efter en termin hade killarna slutat, men jag fastnade och har med några få uppehåll tränat kampsport sedan dess. På den tiden fick man inte tävla i jujutsu förrän man hade brunt bälte, men jag började också med karate och där fick man tävla. Jag grät mig igenom hela första tävlingen, men mina träningskamrater peppade mig att gå upp på mattan igen och igen. Och tydligen fick jag lite blodad tand (bokstavligen för jag hade inte förstått att man skulle ha tandskydd så ena framtanden dog av erfarenheten) för sedan dess har jag fortsatt att tävla.
TEXT: Linda Lindström
I början av min tävlingskarriär kämpade jag på rätt ensam. Jag tränade på en klubb som egentligen inte höll på med tävlingsjujutsu. Ofta åkte jag iväg ensam på tävlingar och fick be någon på plats att coacha eller köra utan coach. Många gånger hade jag sådana flyktkänslor att det var nära att jag inte kom upp på tävlingsmattan och jag hittade allt som oftast på ursäkter till varför jag inte vunnit just den gången. Då och då lyckades jag trots allt ta mig till medaljplats, men jag klarade inte riktigt att ta steget upp och vinna.
Och jag ville ju bli bäst i världen!
Den här artikeln är låst
Registrera dig som medlem och betala medlemsavgiften för att få tillgång till våra låsta artiklar!
